Tsiengele, Januari månad på sydsamiska vilket betyder ‘Isklangstiden’. Det finns väldigt fina saker i den samiska kulturen!
Nåväl.
Nu har förra året gått i graven, det har varit ett händelserikt år men det finns inget gigantiskt som har hänt. Året känns just nu bara en stor svällande deg av ingredienserna stress, pepp, fina möten och funderingar i Dalarna. Årets höjdpunkt var nog min födelsedag fylld av överraskningar min bror hittat på med vackra människor, ute i Härrsjön och på Liseberg. Höjdpunkt två var nog att se Rising Appalachia live på 
Urkult, både med cirkus och musikakter. De lever så som jag drömmer om att göra, jag fick chansen att prata med dom och fick lära mig en del… Som jag inte kommer ihåg längre. Men dom ser jag fram emot att träffa igen. Tredje händelsen var nog den jag ansträngt mig mest med; Cirkusön.
Att konceptet som bara var en tanke i mitt förkylda huvud förra vintern blev en festival med några hundra besökare hade jag inte på tankarna då. Tre månader innan festivalen så började det brinna i knutarna och vi tog sats in i arbetet, jag och mina fyra fantastiska vänner. Gruppkemin klaffade perfekt och vi tog oss igenom hinder med pepp, vilja och hönsskämt (Så dåliga att de blev bra). Och Robert, som lånade ut både mark och ett cirkustält till oss mot villkoret att ALLA ska vara välkomna. Finns det en Buddha i Sverige så är det han!
Förra solcirkulationen hamnade jag även inför en del val, större som mindre. Att börja på folkhögskola till exempel. Skulle jag lägga ett år och 90 tusen på att bo på internat i Dalarna och skriva journalistik, poesi och skönlitteratur? Kändes tveksamt i början av sommaren.
Jag är glad att jag började.
Jag har inte bara lärt mig saker på skrivarlinjen men också på musik och konst. Jag har tillgång att spela i replokalen och arbeta i konstateljén. Det egna projektet är guldet i älven för mig. Mitt projekt Drömvandraren går bra men jag får inte tappa tempot för då faller det hela.
Förhoppningsvis så vill något förlag publicera den under sommaren och då får vi se vart det leder,
det känns mycket spännande!
Sen går det ju inte att låta bli att skriva om människor.
Jag har jättefina människor runt mig, här finns det inga idioter. Bara kreativa människor som är här för att skapa musik, konst, texter men framför allt, sig själva. Vi delar intressen linjerna emellan och det finns så mycket att lära. Utsikten från mitt rum erbjuder tre bergskedjor och en stor sjö. Nästan varje solnedgång är ett kodakmoment och mornarna kantas av dimma eller mörker i denna årstid.
Jag har nog aldrig trivts så bra på en plats innan.
Detta året började med vänner och retrospel, precis som förra slutade med. För några dagar sen skulle jag på Cirkusutställningen på Mölndals museum men hittade Pappersbruket jag alltid velat besöka. Men jag hade inte lämpliga kläder eller humör för att springa runt och upptäcka stället just då. Inte visste jag att jag senare skulle hitta ett gammalt nerlagt vattenenergibruk från 60-talet som jag hade full tillgång till… Vad jag fann därinne berättar jag inte men det var spännande för mig som älskar äldre prylar från 70-80-talet.
Jag kom in på museet en timma innan stängning och det var alldeles lagom för mig att gå igenom cirkusutställningen någorlunda. När jag gick runt där och kände igen folk och lokaler anknutna till cirkus cirkör, så fanns där med den där känslan jag har om nycirkus. Hemtrevligt i det ovanliga. nycirkusens barn som vuxit sig till rörelsekonstnärer utan respekt för gravitation och mänskliga gränser.
Jag längtar tillbaka dit och tro mig,
Jag är på väg.
Jag avslutar med att dela med mig av tankar som dök upp under kvällens handstående & styrkepass.
Ha det fint!
Det är skönt att känns sig stark, men också svag.
Man får mer njutning av vila när man är trött
Man får mer glädje av att vara svag när man blir uppmuntrad.
Det perfekta ligger inte och balanserar, det pendlar.
Utan rörelse blir man stillastående och grå som berg.
Kanske dags att börja leva, fullt ut?
