Today, one year ago, I started the Buddhist November course at Kopan Monastery, Nepal.
I lived isolated from the outside world without cellphone or computer, It wasn’t hard to be ”locked up” from technology, rather the opposite. The hardest part was to look in within oneself, I never had this much time to concentrate on my mind. All of a sudden it was the only thing I had to do and could do. The month passed very slowly except for the last week when everything became more clear. I was going back to society and the chaotic reality it brings.
The world outside was hard to comprehend with in the beginning, especially when you step out into a developing country as Nepal. So much misery for all lifeforms. I lost my way after only two weeks, I couldn’t handle my surroundings and my meditation became more unusual in timing. I meditated at night and never woke up as early as I wanted.
When I came back to Sweden I held my Buddhist practices more serious again. But it faded and now I haven’t meditated once since I moved to Denmark three months ago, not as I remember.

But now I promised myself that I will try to spend one month meditating every morning and be more aware of my actions and thoughts. I will read every wisdom I encounter and seize them, I will keep my vows even harder and the most important:
I will be compassionate.

Wish me good luck!

Bild

Ingen sömn inatt, resultatet av att packa och känna efter samtidigt som datorn står på.
Jag har dock gjort bra saker, jag har bland annat rippat låtar och ljudklipp ur Dokumentärer
”En släkting till Älvorna” som handlar om Freddie Wadling. Vacker, poetisk och mörk.

BildEnligt människor som känner Freddie speglar inte dokumentären honom som den han är,
men för mig gör det inget, jag gillar den ändå.
Jag har också bränt ut tolv skivor med saker jag hade på datorn, så nu ska jag ha massor av utrymme på datorn. Men har bara fått loss ca tolv gig, mysterier.

Jag har varit hemma en vecka från skolan, höstlovet i Danmark är två veckor före Sverige.
Det har varit trevligt och det kändes lagom långt om jag räknar med de två extra dagarna jag tog. Jag har hunnit med picknick, träffat på kära vänner, gått promenader i Göteborgs gator och parker, lekt med ljus och kamera i skogen, rullat i lövhögar och tagit det lugnt.Bild

Bild

För er som missat att jag numera håller till i Danmark, Här går jag på cirkusskola.
Uppdaterar så sällan så det är inte konstigt om ni missat. Bloggen är mer ett tidsdokument för mig själv, jag vet inte ens om någon läser den förutom jag ibland.
Jag har inte haft disciplin nog att skriva oftare, haft få idéer om vad jag ska skriva om.
En ska aldrig skiva för skrivandets skull, då kan en börja skriva moderna deckare istället.

Denna gång skriver jag av hemlöshetens skäl.

Jag har ingen bostad, flyttar runt och har hittills hyrt lägenheter med klasskamrater veckovis medan ägare är bortresta. Nu är det första gången jag inte har någonstans att ta vägen, det finns inget hem. Ingen plats där jag kan bygga upp en trygghet, sätta upp mina affischer och tända levande ljus om kvällarna.
Jag har ingen säng att lägga mig i, bara ett liggunderlag och min sovsäck. Det jag upplever som jobbigast är att jag inte har någonstans att ta ut min kreativitet. Allt går inte ut genom cirkusen, speciellt eftersom jag tränar mer än vad jag arbetar på nummer och andra uppträdanden. Mina prylar ligger i olika delar av Köpenhamn. Min gitarr på en plats, tvärflöjten på en annan och snart ligger mandolinen på en tredje.

Allt är ett splitter och jag är utan lim.

Bild

Inatt var jag uppe och försökte känna in stämningen i mitt rum hos mina föräldrar i Härryda.
Vid klockan fem gick jag och la mig i sängen, tänkte på att detta är de sista minuterna jag kan ligga ner i min egna säng tills jag återvänder nästa gång i December. Tog vara på känslan under två täcken och kuddar. Kände mig inte trött alls men det gjorde inget,
ibland så är det tid att bara uppleva det som händer inom och utom en.

Stanna upp och bejaka.

Bild

To need someone.

Since I came to Stockholm I started to feel alone. Strange after 4 months traveling alone, more or less.
This loneliness is strange to me, I’ve been doing fine for a long time but all of a sudden it’s there. I’m alone among my friends.
It’s a wanting, the need for someone to share my life with me. But that’s so empty, why would I need to have someone to feel fulfilled?
I have a perfect life without responsibility for anyone but myself, no one to bother me and all the love I need comes from my friends and family.

But that’s the thing, To have no responsibility makes my life pointless, if no one else depends on  me I don’t change anything to the better. So this need comes from the wanting of someone else needing me. My problem in some of my relationships is that I’m looking for broken people and then try to help them up on their feet, when they can stand by their self I feel done and I leave, since they don’t need me anymore. And then for some strange reason they need me even more, or do they?
I don’t want to feed someones ego more than it needs, because then I could become an obsession for the persons ego because I was the one helping them up from the bad situation they were in before, making them believe that I’m the reason for their happiness. To give the ego an overgrowth will bite back in the future and create more problems. I’m not trying to say that I’m doing the right or best of ways, I got an ego too like anyone else and this way is really tricky, it’s easy to fall into thinking that one is better than others.

Anyway, my conclusion is that we all have this need, it’s human to wanting others good. If one doesn’t let the ego be the one sitting in the control room. The key to a sustainable relationship is altruism. To want others to feel loved before oneself. Not to lift someone and then go, but be there all the time for the person. Be sure to not have to much expectations on the partner because that create delusions, but more about that an other day <3

 

Happy valentine’s day everyone!

DSC04881 Redigerad

Time to go home. How’s about that Tony?
No one said traveling was easy. I been out for four months and met western-minded Indians. Desert men who are afraid of ice. A Hindu Preist with the mission to see God. An American pastor spreading the word of Jesus to young Nepali men and a Buddhist Lama who pray for ants on the ground. I’ve seen deserts, jungles, tents made out of trash and houses painted with gold. Statues that are 22 meters tall and statues that are 22 milimeters small. I heard more different kinds of horns than animals and I smelled fantastic food and burning human flesh.I lived in rooms that is probably more dirty than prison cells next to the highway in India and I lived in a tent inside a monastery garden on top of a hill in Nepal.   I experienced fear, love, prejudgements and compassion. I experienced my mind from the inside and outside.
This journey have been horrible and incredible. It’s been hard to keep my mind calm, as soon as I leave the monastery’s gates my mind gets the hold of me.
And now I’m going to my home country, but not yet home.
But to take the flight back is somehow melancholic, like leaving your family and friends.

My family is always around, no matter where I go.
My home is wherever I feel that I can be whatever I want,
without delusions and injustice.
And if there is, lets break through.
It’s just a lesson or challenge in life, isn’t it?

Har ar min resedagbok, hoppas den kommer till nytta!

http://www.resdagboken.se/m/Sarukauri

Ha det fint!

Nu är jag snart där, landet bortom min förståelse men även landet bortom den avskyvärda kultur vi har i Sverige.
Länge har jag väntat på att få göra denna resan och nu är det bara overkligt.
Jag dedikerar denna natt till mina närmsta vänner, ni vet vilka ni är.
Jag vill så gärna uppskatta Sverige de sista timmarna men det är svårt i Stockholm.
Just nu sitter jag på ett internetkafé vid en sunkig tunnelbanestation, lukten av damm smyger sig in och mina ögon känns torra.
På vägen hit möttes jag av dubbelvikta förgiftade människor med spyor mellan fötterna, människor som skriker i natten och andra som passar på att håna mitt utseende i sitt modiga men fega tillstånd. Jag hade som sagt gärna uppskattat Sverige men det är svårt. Jag är ännu inte lugn, stressen biter nog i tills första planet lyfter och då kommer nog ångesten på besök.
Jag ger mig av ensam, precis som jag ville i en anteckning från 2008.

En reseblogg kommer upp, tills dess får ni ha tålamod.
Trött kärlek, Tony

Nu har det gått flera månader sen jag skrev sist. Mycket har hänt.
Livet utmanar genom sorg och kärlek. En vän och familjemedlem dog, vår hund Roxie.
För vissa är det ett djur men ni andra som har vänner som inte är människor vet precis vad jag pratar om.
Jag har blivit omgiven med så mycket kärlek att jag blir förvirrad, i alla fall de senaste veckorna.
Nu nalkas min resa till Indien och Nepal som jag planerat sen sommaren 2009. Mindre än två veckor kvar och jag börjar bli ett vrak inombords. Jag är rädd men litar på livet, det testar mitt mod.
För er som inte vet så reser jag bort i ca 6 månader om allt går bra. Resan gör jag för att följa upp en dröm jag hade år 2009 om den nya världen.
Många frågar mig hur jag vågar men jag kan bara svara ”Vad ska jag annars göra?”
Min poesi börjar ta fäste i världen och andras sinnen, det glädjer mig verkligen.

Jag ska passa på att påminna mitt framtida jag att hösten är en årstid att känna på och bevaka i sitt egendomliga sätt att te sig. Energin är märklig och skiljer sig starkt från resten av årstiderna. Omfamna känslan, den är en nyckel till kreativitet.

Mycket kärlek till dig som tar hand om dig. Till er andra, skärp er <3

 

Med höstliga känslor/ Tony